Forskning

Aleman, Kristian
Longitudinella studier av personlighetsdrag, prestationsbaserad självkänsla relaterat till utbrändhet.

Under många decennier i USA har man trott att olika program, terapier etc skulle höja självkänslan och leda till bättre hälsa hos folk som i sin tur skulle leda till färre sjukskrivningar, kriminalitet etc. Samtidigt var det också tänkt att människor med hög självkänsla skulle bidra med stabilare och bättre löner till samhället. I de senaste seriösa meta-analyser som gjorts där man evaluerar dessa fenomen i relation till objektiva fakta (t ex sjukskrivningar, löner, utbrändhet, psykiatriska diagnoser, arbetslöshet etc) visar det sig att ovanligt få fördelar faktiskt verifieras hos människor som på olika sätt skattas inneha hög självkänsla.
Utifrån amerikansk historia tror forskare att Kalvinism och meritokraci kan ha bidragit till att befolkningen måste bevisa sitt värde som individer i USA. Detta i sin tur kan leda till vad man skulle kunna översätta som "prestationsbaserad" självkänsla. Individen validerar sina olika egenskaper och kapaciteter i relation till, exempelvis, akademiska studier, hur man ter sig i sociala sammanhang, utseende, materialism, hög moral, och t o m status gör partner samt barn. Detta medför allvarliga konsekvenser, såsom; att man prioriterar bort vänner och landar i självupptagenhet (narcissism, även depression och ångesttillstånd) för att sträva efter självkänsla, svårigheter i inlärningsprocesser (vid hot om misslyckande vid kunskapsprövning, skyddar man sitt själv genom att undvika just den kunskap man är rädd att inte hantera), fysisk ohälsa tex hjärt- och kärlsjukdomar samt hjärnblödningar (pga förhöjt kortisolvärde vilket är ett stresshormon).
Prestationsbaserad självkänsla transformeras ofta till ett slags missbruksbeteende där t ex relationer i sig inte fyller någon djupare mening, såvida den inte bekräftar det repetitiva strävandet efter självkänsla.
Just nu studerar vi, på avdelningen för klinisk neurovetenskap, sektionen för psykologi vid Karolinska sjukhuset, dessa strävanden efter självkänsla i relation till personlighetsdrag (Five Factor Model) samt till utbränningssyndrom (MBI) utifrån två kohorter (n= 1800). Resultat kommer att presenteras mellan 2011-2014. Test

Aleman, K, Hallsten, L., Rudman, A., & Gustavsson, P. (2011). Self-esteem strivings and its mediational role between neuroticism and burnout. 

Aleman, K, Rudman, A., & Gustavsson, P. (2011). Performance-based self-esteem during university studies predicts educational outcome and occupational socialisation.

Hau, S & Jacobsson, G. 
I psykoterapiforskning görs vanligtvis utfallsforskning för att undersöka terapiers effektstyrkor. Bara en liten del av förändringsvarians anses bero på t ex specifika terapeutiska teknik. Oklar är vilka förändringsprocesser som sker inom terapeuten och dess betydelse för psykoterapiers framgång.  

I en forskargrupp på Psykologiska institutionen, Stockholms universitet bedriver Stephan Hau och Gunnel Jacobsson forskning kring hur en psykoterapeutisk självbild skapas. Vilka "ingredienser" finns med när en grundläggande identitet som terapeut utvecklas? Att utbildas till psykoterapeut anses vara en komplex process i vilken  "klinisk kompetens" tillskrivs en stor betydelse. Hur förmedlas dessa kompetenser som oftast beskrivs som implicit kunskap? Väsentliga delar av denna tysta kunskap står inte i läroböcker men förmedlas genom handledning eller kliniska diskussioner. Tar psykolog- och psykoterapeututbildningarna tillräcklig hänsyn till förmedling av den kliniska kompetensen och hur ser konsistensen ut mellan de teoretiska och praktiska utbildningsdelarna?

Rolf Künstlicher
The Psychoanalytic Situation as a Play Situation. Exploration of a multifaced situation. 2009.

Presenterades som doktorsavhandling vid Pedagogiska institutionen 24 september 2009. Handledare professor Arvid Löfberg, bihandledare professor Ulf Janson Opponent professor Peter Fonagy, London Forskningsfrågan väcktes av observationen att psykoanalysens kliniska situationens struktur i sig tycks inrymma element som har en djup inverkan på patienten. Vidare undrade jag över att psykoanalysens kliniska situation tycktes ha väsentliga likheter med det lekutrymme som barn förhandlar fram när de vill hänge åt ömsesidig fantasilek. Projektets syfte är att utforska den psykoanalytiska situationen som en leksituation. Det genomförs i tre delar. Del 1 undersöker Freuds skäl till att utforma den kliniska situationen som han gjorde. En kritisk granskning av Freuds fall Råttmannen ger oss nycklar till en fördjupad förståelse för den kliniska metodens inre motsägelser och tvetydigheter. En preliminär hypotes är att psykoanalysens ram förorsakar en förvirring kring olika verklighetsnivåer, där analysens syfte blir att analysera och begripa denna förvirring genom den (lek)ram som skyddar psykoanalysen. Del 2 Undersöker det symboliska rummet som en leksituation. Att vara i olika verkligheter parallellt tycks förena psykoanalysen med barns sociala fantasilek. Bägge skapar ett temporärt symboliskt rum som omgärdas av regler och ritualer. Psykoanalysen formar med andra ord en plats för att utforska förbindelserna mellan olika verklighetsnivåer och tankevärldar vilket också är en allmän definition av lek. I bägge situationerna hänger sig parterna åt en inre värld som leder till att ny kunskap assimileras. Olikheternas betydelse avhandlas som att när barns lek upphör kollapsar lekområdet, medan psykoanalysens yttre ram består. En annan skillnad är att barns lek i princip bygger på jämlikhet och ömsesidighet medan psykoanalysen bygger på en ojämlik ömsesidighet, med tydligt åtskilda positioner som ger upphov till en ’lek’ mellan faktisk och illusorisk asymmetri, där antagandet är att denna skillnad speglar psykoanalysens syfte. Del 3 tar upp kliniska vinjetter som illustrerar hur spänningen mellan faktisk och illusorisk asymmetri är en bakomliggande resonanslåda genom hela den psykoanalytiska processen och att den bidrar till psykoanalysens förändringspotential. Avhandlingens slutsats är att psykoanalysen organiserar en klinisk situation som svarar mot ett djupt och allmängiltigt behov hos människan som kan förstås som en motsvarighet till barns leksituation.

Björn Salomonsson
Spädbarnsproblem – en behandlingsstudie

Att vara spädbarnsmamma är ofta fantastiskt. Men ibland tillstöter bekymmer. Barnet skriker, sover dåligt, vill inte äta eller verkar inte knyta an så bra. Ibland är mamma nedstämd eller ängslig. Allt detta färgar hur hon upplever att vara mamma. Kanske präglar det också hur babyn upplever tillvaron. På landets BVC:n görs stora insatser för att stödja mammor. Ibland behövs en extra terapeutisk insats. Många metoder finns, bland annat en utvecklad av en svensk barnpsykoanalytiker, Johan Norman. Metoden, ”mother-infant-psychoanalytic treatment” (MIP), har i en ”RCT” jämförts med vanlig BVC-behandling. RCT betyder Randomized Controlled Trial och innebär att mammorna och barnen, efter en ingående intervju och givet samtycke, lottas till endera MIP eller BVC.
Resultaten presenterades vid en disputation vid Karolinska Institutet i april 2010.
MIP-behandlingarna bedrevs av analytiker knutna till Psykoanalytikernas Spädbarnsmottagning i Stockholm. De varade ungefär 20 sessioner under några månaders tid, medan BVC-behandlingarna följde vanliga svenska rutiner. Uppföljningsintervjun av de 80 mammorna och barnen efter ½ år visade följande: MIP gav signifikant bättre effekter på mammans depression och känslighet för barnens signaler liksom på hur deras relation tedde sig. Nästan signifikanta effekter på mammans stress visades till förmån för MIP. Kvalitativa bedömningar hade gjorts innan behandlingarna startade. Barnen indelades i dem som tedde sig påverkade av de aktuella problemen (skrikighet, problem med mat, sömn, anknytning, etc.) resp. dem som verkade opåverkade trots mammans oro. Mammorna indelades i dem som anade en egen roll i problemet (”Participators”) samt dem som kände sig övergivna och snarare sökte hjälp och praktiska råd (”Abandoned”). När man jämförde dessa gruppers resultat visade det sig att de påverkade barnen fick signifikant bättre resultat av MIP än av BVC. Samma gällde ”Participator”-mammagruppen.

Björn Salomonsson & Majlis Winberg Salomonsson
Tiden läker alla sår? – en uppföljning av spädbarnsstudien

I spädbarnsstudien fann man förändringar vad gällde modern och mor-barnrelationen. Det var däremot svårare att mäta eventuella förändringar hos barnet. Dessutom kan man anta att mätinstrumenten är mer tillförlitliga för äldre barn än för spädbarn. Eventuella skillnader mellan barn i MIP-gruppen och BVC-gruppen går därför troligen att visa först när barnet är äldre. I denna studie avser vi att träffa mammorna och barnen när barnen är 4½ år gamla. Då medelvärdet för barnens ålder vid behandlingsstart var 5 mån. har det i genomsnitt gått 4 år sedan behandlingarna startade. Nu har barnen flera uttrycksmöjligheter och ett tillräckligt stort ordförråd för att kunna delta vid undersökningar och testningar där instruktioner och språket är av betydelse. Dessutom kan man förvänta att de flesta barn nu kan skiljas från mamman och själva kommunicera med intervjuaren i ett separat rum.

Projektet syftar bl. a. till att besvara frågan hur behandlingarna MIP och BVC i tidiga småbarnsåren har påverkat den fortsatta utvecklingen hos mammor och barn.

Barnen bedöms i socialt, kognitivt och emotionellt avseende utifrån:
• Mammans skattning av barnets funktion
• Daghemspersonalens skattning av barnets funktion
• Intervjuarens bedömning av barnets funktion

Mammorna bedöms utifrån
• Anknytningsmönstret till barnet
• Självskattad depression, stress och psykiska symptom

Mor-barn-samspelet bedöms utifrån ett videoinspelat samspel mellan mor-barn
Intervjun innefattar gemensamt möte med mor-barn, videoinspelat samspel samt enskilda intervjuer med modern respektive barnet. Datainsamlingen beräknas pågå oktober 2009 till juni 2012.

Sandell, R. & Clinton, D.
Vilken psykoterapi för vem? En studie av interaktionseffekter i psykoterapi.

Previous research has been unable to establish the relative efficacy of different methods of psychotherapy. This is difficult to explain given the extensive variation in therapy effect that is regularly found between patients receiving identical forms of treatment. Two hypotheses have been put forward to account for this paradox. Firstly, that there exists a common core of variables that characterise different methods of psychotherapy, thereby rendering distinctive therapeutic techniques relatively meaningless; and secondly, that significant interaction effects between person and treatment variables mask differential outcomes for divergent forms of psychotherapy. These hypotheses are reviewed and it is concluded that serious methodological shortcomings have characterised the limited amount of research in this field.
The present research builds on previous work on the development of a valid and reliable measure of relevant interaction effects in psychotherapy. The aim of the present study is the prospective evaluation of interaction effects in psychotherapy.
Using a randomised controlled design 180 patients are offered psychodynamic psychotherapy (PDT), cognitive therapy (CT), or cognitive behavioural therapy (CBT).
Randomisation takes place in two steps. In the first step the group is split in two, where one group goes onto continued randomisation, and the other group is allowed free choice of psychotherapy method. In the second step method of treatment is randomly allocated to the former group.
Psychotherapy is conducted in accordance with treatment manuals by supervised professional psychotherapists. Assessments take place at the start of treatment and subsequently after 6, 12, 24, 36 and 60 months.
In order to increase the relevance of the study for both therapists and the health service, therapist participation in the study is coupled to a three year part-time university course in psychotherapy research.

Szecsödy, I.
"AHMOS-projektet" (Amsterdam, Helsinki, Milan, Oslo, Stockholm), en multicenter baserad psykoanalytisk process och effektforskning studie.

Syftet med projektet är att kunna urskilja och visa hur de för psykoanalysen specifika faktorer inverkar på process och utfall. Målsättningen är att vid de olika centra insamla och strukturera information från psykoanalytiker och analysander och använda bedömningsinstrument på ett liknande sätt innan, under och efter avslutad behandling för att kunna jämföra iakttagelserna om processen med iakttagelser av effekten. Ett fokus är att följa huruvida och hur analysandens "reflekterande funktion" förändras i samband med behandlingen.

Szecsödy, I.
Hur påverkar psykoanalytisk utbildning de utbildades kompetens och praxis - en deskriptiv, explorerande, hypotesskapande undersökning.

Den Internationella Psykoanalytiska Föreningens styrelse gav ett uppdrag till Committee on Psychoanalytic Education (COMPSED) att planera och genomföra ett studium om huruvida och hur påverkar psykoanalytisk utbildning (som bedrivs enligt något skilda modeller vid olika Psykoanalytiska Institut) sättet man utövar psykoanalytisk praxis.
En sådan undersökning skulle vara den första i sitt slag och ansågs: "potentially extremely important because it asked an intriguing question: does analytic training effect analytic practice and other parameters of an analytic career?" En anledning att frågan ställs är, att man på olika håll i världen använder sig av olika utbildningsmodeller och som man tycks är mera beredd att försvara än kritiskt granska.
Svenska Psykoanalytiska Institutet beslöt att försöka genomföra en förberedande pilotundersökning och söker intresserade att medverka i den.

Andrzej Werbart
Psykoterapeuters erfarenhet av avslutsningsprocessen i långa terapier, 2019-pågående.

Huvudansvarig: Andrzej Werbart. Medverkande: Jonathan Cohen, Anna-Karin Kullberg Finasiering: International Psychoanalytical Association Research Grant; Society for Psychotherapy Research Small Research Grant Award 2019 – pågående Avslutningsfasen utgör en central del i psykodynamisk terapi. Trots det finns det begränsat med forskning, i synnerhet systematiskt utförd, med fokus på hur avslutningsprocessen upplevs av psykoterapeuter. Syftet med denna studie är att undersöka psykoterapeuters erfarenheter av avslut efter längre terapier. Kvalitativa intervjuer med fokus på avslutningsprocessen i ett specifikt fall genomfördes med 12 psykoterapeuter. Resultaten av tematisk analys visar att avslutningen sker i samförstånd, ofta initierad av patienten, och att detta väcker blandade känslor hos terapeuten. Nya symptom kan dyka upp eller gamla återkomma. Kvalitén på den terapeutiska relationen spelar en viktig roll i hur avslutet blir. Under avslutningsprocessen förändras relationen till att bli ännu närmre, eller tvärtom mer distanserad. Terapeuters egna erfarenheter av avslutningar och separationer spelar roll, de kan göra sig påminda men också vara hjälpsamma. Efter avslutet lever minnen och känslor från terapin vidare hos terapeuten, även om patienten oftast inte hör av sig inom de närmaste två åren. Sammantaget beskrevs avslutningsprocessen som en naturlig del av terapin, med en del utmaningar, och terapeuten hade kvar varma känslor för patienten långt efter terapiavslut. Slutsats: Under avslutningsprocessen är det viktigt att olika aspekter av avslutet benämns och arbetas med. En undersökning av terapeuternas tysta kunskap om avslutningsprocesser kan vidga perspektivet hos kliniskt verksamma och påverka terapeututbildning och handledning.

Andrzej Werbart (huvudansvarig),Samarbete: Sverige: Fredrik Falkenström, Oline Jung Ståhle; Italien: Anna Daniela Linciano (huvudansvarig), Claudio G. Galvano, Davide Margola, Licia Reatto; Finland : Henrik Enckell, Erkki Heinonen (huvudansvarig), Johannes Lehtonen.
Att påbörja och avsluta psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi (BEP) Beginnings and endings in psychoanalysis and psychoanalytic psychotherapy: A multi-center case-control study within the anaclitic-introjective personality continuum (BEP)
2016-pågående

Finasiering: International Psychoanalytical Association Research Grant; Society for Psychotherapy Research Small Research Grant Award; Bertil Wennborgs Stiftelse Patienterna har ofta svårt att i början förstå sin egen och terapeutens roll i psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi. Det finns ett behov av att förbereda patienten för tillvägagångssättet i psykoterapi och att aktivt engagera patienten för den gemensamma utforskningen. Det finns också ett behov av att förbereda patienten för avslutning av en långtidsterapi och att aktivt arbeta för att öka patientens förmåga att tillämpa det man lärt sig och upplevt i terapi i vardagslivet efter avslutningen. Den post-terapeutiska fasen är en tid av både ökad sårbarhet och nya möjligheter, och dess kvalitet påverkar patientens förmåga att hantera nya påfrestningar i livet. Tidigare studier har visat att patienter med en dominerande orientering på relaterande respektive autonomi och prestationer reagerar olika på specifika dimensioner i den psykoterapeutiska processen. Denna internationella multicenterstudie syftar till att pröva ut och utvärdera ett systematiskt sätt att förbereda patienten för att starta och att avsluta psykoanalys eller psykodynamisk långtidspsykoterapi. Målet är (1) att stärka den tidiga samarbetsalliansen och engagera patienten som en aktiv agent för förändring, (2) att stärka patientens förmåga att tillämpa erfarenheter från psykoanalys i vardagslivet efter avslutning. Datainsamlingen inkluderar upprepade intervjuer med patienter och analytiker/teraputer, klinisk bedömning av personlighetsorientering på relaterande respektive autonomi och prestationer, skattningar av arbetsalliansen och väletablerade utfallsått. Inklusion av nya fall i Sverige pågår.

Huvudansvarig: Andrzej Werbart Medverkande: Gunilla Carlgren 2018 – pågående Relationen mellan terapeut och patient inom det terapeutiska rummet är av stor betydelse för terapin – men vilken betydelse har samma relation utanför terapins tid och rum rum? Denna studie syftar till att undersöka psykoanalytikers upplevelser av patientens närvaro i deras inre, utanför psykoanalysens yttre ramar, och hur samarbetsrelationen, den psykoanalytiska processen och psykoanalytikern påverkas av detta. Fem manliga och fem kvinnliga psykoanalytiker intervjuades genom semistrukturerad kvalitativ intervju. Intervjuerna analyserades med Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). De manliga psykoanalytikernas erfarenheter kunde ta formen av en lugn, kreativ, rörlig och drömsk närvaro av patienten i terapeutens inre, av en betungande närvaro präglad av oro, av en närvaro präglad av både kärleksfulla känslor och oro, av en överföring och motöverföring präglad av stark aggressivitet, där analytikern kände sig ockuperad av patienten, samt av patientens närvaro kopplad till rambrott. De kvinnliga analytikerna beskrev erfarenheter av erotiskt präglad närvaro av patienten i analytikerns inre, av närvaro präglad av regression, av närvaro präglad av känslor av otillräcklighet och ångest hos analytikern, av närvaro präglad av analytikerns personlighet och känslighet samt av närvaro präglad av analytikerns hållande av patienten. Samtliga psykoanalytiker uppgav att patienterna för dem blivit inre objekt, vilka utgjorde en bestående del av deras inre värld. Detta kunde upplevas både som berikande, i form av känslor av glädje, tillfredställelse och kreativitet, och krävande, i form av känslor av oro, frustration och ilska. I båda fallen upplevdes dock närvaron av patienten i analytikerns inre värld utanför terapin som en tillgång och ett verktyg i den terapeutiska processen.

Andrzej Werbart
Huvudansvarig: Andrzej Werbart Medverkande: Emma Gråke, Fanny Klingborg 2017 – pågående Problematiska interaktionsmönster mellan patient och terapeut omfattar sådana fenomen som olika former av sammanbrott, utageranden, återvändsgränd och dödläge. Syftet med denna studie var att undersöka psykodynamiska terapeuters erfarenheter och förståelse av dödläge i psykoterapiprocessen. Intervjuer med åtta erfarna terapeuter analyserades med Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). Terapeuterna beskrev generellt dödläge som en negativ process som blockerar framsteg i terapin. Dödläge konfronterade dem med ouppfyllda förväntningar på närhet och kontakt samt med ovälkomna känslor och önskningar. Dödläget väckte tvivel på sig själv och ifrågasättande av den egna professionella rollen.Terapeuterna upplevde en förlust av sin aktiva roll och reflektionsförmåga i mötet med patienten. Det fanns en svårfångad kvalitet av något frånvarande och obegripligt i terapeuternas upplevelser. En lösning av dödläget samspelade med att terapeuten kunde ge mening till sina upplevelser och hittade en konstruktiv roll i den terapeutiska relationen. Studien visar att psykoterapeuter behöver bli medvetna om och kunna prata med andra om sina upplevelser av dödläge. Kunskapen om dödlägen som en naturlig del i terapiprocessen som man kan känna igen, fokusera på och arbeta med behöver bli mer spridd och bli till en viktig del i psykoterapeututbildningar. En ökad medvetenhet om hur terapeuterna upplever, skapar en förståelse för och arbetar med dödlägen kan bidra till terapeutiska färdigheter och i slutändan förhindra bortfall från terapi och icke-gynnsamma utfall.

Andrzej Werbart (huvudansvarig), Camilla von Below, Amanda Annevall, Jonas Brun, Karin Engqvist, Hulda Gunnarsdottir, Johan Hillbom, Peter Lilliengren, Sofia Lind, Peter Missios, Vendela Palmstierna, Fredrik Waldenström.
Terapier som inte varit framgångsrika - i jämförelse med framgångsrika terapier, 2013-2020.

Finansiering: Riksbankens Jubileumsfond; Stockholms Läns Landsting. Inom ramen för detta forskningsprogram genomfördes en serie delstudier av psykoanalytiska terapier med unga vuxna med kontrasterande utfall. I de framgångsrika fallen beskrev patienterna en trygg och utvecklande terapeutisk relation där parterna tillsammans kunde övervinna hinder för samarbetet. Patienterna upplevde stöd i nära relationer och kunde använda sig av terapierfarenheter efter avslutet. Deras terapeuter beskrev ett aktivt arbetssätt med fokus på den terapeutiska relationen. De var uppmärksamma på motsägelser i patienternas sätt att presentera sig och på patienternas undvikande beteende. Terapeuterna kunde balansera stöd och utmaningar i den terapeutiska relationen. I de mindre lyckade fallen beskrev patienterna den terapeutiska relationen som onaturlig och distanserad, och terapin som alltför fokuserad på insikt och tidigare historia. Däremot såg de aktiva komponenter i terapin och deras egna aktiviteter i livet som hjälpsamma. Terapeuterna i de mindre lyckade fallen presenterade initialt en motsägelsefull bild av patienten och av den terapeutiska processen. Vid avslutet dominerade negativa processer: patienten reagerade med motvilja mot närhet och terapeuten upplevde kamp och förlust av kontroll i terapin. En jämförelse av de mest lyckade och de minst lyckade terapier hos samma terapeuter visade att i de lyckade fallen delade patient och terapeut liknande uppfattning om patientens problem och terapins mål, och de upplevde den terapeutiska relationen som både stödjande och utmannande. I de minst lyckade fallen hade parterna olika bilder av den terapeutiska processen och utfallet. Terapeuterna beskrev samarbetssvårigheter i terapin, men inte hur de hanterade svårigheterna, och de tenderade att förklara svårigheterna som orsakade av patientens problematik.

Andrzej Werbart (huvudansvarig), Annelie Bergsten, Sonja Levander.
Kärlek, arbete och strävan efter ett själv i balans: Upplevelser av förändring efter psykoanalys hos patienter med anaklitisk och introjektiv personlighetsorientering, 2017-2020.

Denna studie ingår i ett större forskningsprogram om betydelsen av personlighetsfaktorer i förändrindringsprocessen. Enligt ett känt citat som tillskrivits Freud är kärnan i psykisk hälsa fömågan ”att älska och arbeta”. Tematisk analys av intervjuer med 14 patienter i psykoanalys vid avslut och två år senare bekräftade att patienterna upplevde förändringar i domäner ”kärlek och relationer”,”arbete och prestationer” och ”självet”. Förutom bättre balans mellan kärlek och arbete beskrev patienterna ökad självförståelse, större acceptans av sig själv och bättre förmåga att ta hand om sig själv. Patienter orienterade på relaterande (anaklitiska) beskrev en rörelse inåt i domänen ”kärlek” (från överdriven upptagenhet med relationer till andra till tydligare jag-gränser och känsla av agens) och en rörelse utåt i domänen ”arbete” (från oföretagsamhet till att våga och sträva efter mera). Patienter orienterade på autonomi (introjektiva) beskrev däremot en rörelse utåt i domänen ”kärlek” (från överdriven strävan efter självständighet till längtan efter nära ömsesidiga relationer) och en rörelse inåt i domänen ”arbete” (från överdriven upptagenhet med prestationer till bättre kontakt med egna känslor, behov och önskningar). Sammantaget upplevde patienterna i båda grupperna minskad upptagenhet med frågor förbundna med deras initiala personlighetsorientering och ökad mottaglighet för frågor typska för den komplementära personlighetsorienteringen. Förändingar i domänen ”självet” verkar ha fungerat som en mellanlänk för förändringar i de två andra domänerna.

Andrzej Werbart och Cecilia Johansson
Är jag verkligen bipolär? Personliga berättelser om erfarenheter av att bli diagnostiserad med bipolär sjukdom, 2018–2020.

Bipolär sjukdom (BD) är en komplex och kronisk psykisk sjukdom med toppar och dalar utöver det vanliga, med en betydande självmordsrisk. Syftet med denna studie var att utforska upplevelsen av att få en BD diagnos och diagnosens inverkan på livssituationen och relationer till andra. Semistrukturerade kvalitativa intervjuer genomfördes med sju personer som diagnostiserats med BD. Den primära behandlingen som alla deltagare hade fått var farmakoterapi, vanligtvis utan någon psykologisk komponent. Det som upplevdes som mest problematiskt var försenad diagnos som ledde till otillräcklig behandling samt bristande kunskap bland yrkesverksamma om icke-typiska former av BD. Erfarenheterna av andras reaktioner på diagnosen var skiftande, men i allmänhet överraskande positiva. Generellt sett hade deltagarna lärt sig att känna igen, förstå och hantera tidiga symtom på både hypomana och depressiva episoder, och därigenom förhindra att dessa utvecklades till en akut episod. Studien belyser den avgörande betydelsen av samarbetsrelationen mellan klinikern och patienten i processen at ställa en diagnos och planera behandling.

Andrzej Werbart, Erik Bergström, Jim Green, Aron Jarrick, Camilla Stenklöv.
Unga vuxnas inre representationer av terapeuten - och psykoterapeuters självrepresentationer: En jämförande typologi, 2016 - pågående.

Denna studie är en del i ett forskningsprogram som fokuserar på förändringar i inre självrepresentationer och representationer av andra i psykoanalys och psykoanalytisk psykoterapi. En grupp unga vuxna i psykoanalytisk psykoterapi intervjuades vid upprepade tillfällen med Object Relations Inventory och ombads bl.a. att beskriva sin terapeut. Deras terapeuter intervjuades med samma instrument och ombads att beskriva sig själva som just den aktuella patientens terapeut. Typologier av patienternas inre representationer och av terapeuternas självrepresentationer tillskapades med hjälp av idealtypanalys och jämfördes med varandra. Vidare undersöktes hur patienternas och terapeuternas huvudsakliga personlighetsorientering (fokus på relaterande eller på autonomi) återspeglas i terapeutrepresentationer.



Finasiering: Bertil Wennborgs Stiftelse.

Andrzej Werbart and Sverker Sikström, Lars-Göran Lundh, David Arvidsson
Quantifying semantic contents in therapy sessions in relation to treatment outcomes: Development of a new computational methodology in psychotherapy research, 2010–2014.

Background: Therapy sessions and outcome measures are to a large extent based on the verbal communication. Common methods for measuring and quantifying semantic content are based on pre-defined word-lists, ordered according to some theoretically anchored assumptions. Lack of theory-free computational methods has hampered scientific investigation of semantics as the cornerstone of the therapeutic process and outcome. Aim: To develop and evaluate a new computational methodology for quantitative studies of the semantic content in therapy sessions and to relate the semantic content to outcomes.
Method: This large-scale program focuses on theory-free computational methods for collecting and analyzing semantic content of online-stored records of therapy sessions. It will results in a software program for analysis of the semantic in-therapy content, including summary and categorizing of the sessions, and prediction of various outcome variables.
Results: In a pilot study, young adults in psychotherapy were compared with an age-matched, non-clinical sample at three time points. Verbatim transcripts of descriptions of the self and parents were quantified in a semantic space constructed by Latent Semantic Analysis. In the psychotherapy group, all representations changed from baseline to follow-up, whereas no comparable changes could be observed in the comparison group. The semantic space method supports the hypothesis that long-term psychodynamic psychotherapy contributes to sustained change of affective-cognitive schemas of self and others.
Implementation: The proposed method will be implemented in clinical settings, where the intention is to enable monitoring and providing online feedback of the therapeutic progress.
Financial support: Applications for grants.

Peter Lilliengren (doctoral project) and Andrzej Werbart
Attachment to Therapist and Long-Term Changes after Psychoanalytic Psychotherapy with Young Adults, 2011–2014.

Background: According to Bowlby, the therapist ideally functions as an attachment figure for the patient, enabling safe affective exploration and corrective emotional experience in the therapeutic relationship. If a secure attachment is developed (Mallinckrodt, 2010) the patient is expected to experience the therapist as (i) a “secure base”, (ii) as “stronger and wiser”, (iii) as a “safe haven”, and the patient would also (iv) seek proximity to the therapist in times of distress and (v) experience separation anxiety in relation to breaks and termination. Further, insecure attachment to the therapist would be expected to be characterized by either deactivation (attachment behaviors and/or feelings are denied or generally toned down) or hyper activation (attachment behaviors and/or feelings are heightened or exaggerated).
Aim: To explore the mediating role of patients’ attachment to their therapists for the long-term outcome.
Method: In a first step, an observer rating scale for patient attachment to therapist is developed and used on interview material from YAPP. The aim of the scale is to enable measurement of patient attachment to therapist for studying mediation in long-term outcome in psychoanalytic psychotherapy with young adults.
Results: The scale is under construction.
Financial support: Vårstavi Foundation and Department of Psychology, Stockholm University.