Vad är psykoanalys?
Ett psykoanalytiskt förhållningssätt – vad är det?
Det psykoanalytiska förhållningssättet utgår från att människan har ett omedvetet känslomässigt liv. Genom att vi blir mer medvetna om de tankar, föreställningar och rädslor som vi omedvetet bär på och som formar vårt sätt att betrakta världen och oss själva, får vi bättre förutsättningar att komma till rätta med våra svårigheter. I det regelbundna och långsiktiga samarbetet och känslomässiga samspelet med analytikern vecklar de gamla mönstren ut sig och kan på så sätt bli synliga, undersökta och ifrågasatta. Vi kan då göra andra val än tidigare och bryta gamla och invanda tanke- och känslomässiga mönster.
Hur går psykoanalys och psykoanalytisk terapi till?
Både i psykoanalys och i psykoanalytisk psykoterapi träffar man en psykoanalytiker kontinuerligt för samtal i 45–50 minuter. Patienten uppmuntras att så öppet som möjligt delge analytikern det som hen tänker på. Analytikern lyssnar och hjälper patienten att reflektera kring sig själv och sina tankar och upplevelser.
Vad är skillnaden mellan psykoanalys och psykoterapi?
Förhållningssättet är detsamma i psykoanalys och i psykodynamisk eller psykoanalytisk psykoterapi. En skillnad är att psykoanalys är en mer intensiv behandlingsform med 3 – 5 möten i veckan. Perspektivet är förändring på lång sikt och psykoanalys pågår ofta under flera år. Härigenom kan det bli möjligt att uppnå en djupare och mer varaktig psykisk förändring. En psykoanalytisk terapi kan också pågå i flera år, men med färre antal sessioner i veckan och leder därför inte alltid till lika genomgripande förändringar
Mer om psykoanalys
Psykoanalysen som teori och klinisk praktik skapades i början av förra sekelskiftet av den österrikiske läkaren Sigmund Freud och tvärsigenom 1900-talet har den haft ett enormt inflytande över den västerländska kulturen och det moderna samhället. Centrala psykoanalytiska begrepp som ”bortträngning” och ”det omedvetna” har med tiden kommit att bli integrerade delar av vår vardagspsykologiska vokabulär. Som generell teori om människans mångbottnade själsliv har den satt djupa spår i den vetenskapliga och intellektuella världen, och som klinisk behandlingsmetod för psykiskt lidande har den på olika sätt påverkat framväxten av den psykiatriska vården, inte minst genom att fungera som grogrund för utvecklandet av den psykodynamiska psykoterapin.
Mycket har förstås hänt inom psykoanalysen sedan Freuds dagar. Melanie Klein, Donald W. Winnicott, Wilfred R. Bion och Jacques Lacan, för att bara nämna några, har alla lämnat viktiga bidrag till den teoretiska och kliniska utvecklingen.
Grundtanken i psykoanalysen är att det psykiska lidande som analysanden eller patienten kommer med har en innebörd, det handlar om någonting. Depressionen, tvångstankarna, fobierna, relationsproblemen, de snabba känslosvängningarna, de destruktiva livsmönstren, eller vad det nu må vara – dessa är subjektiva problem och indikationer på inre konflikter samt livsproblem som inte sällan har sin grogrund i personens livshistoria.
Följaktligen handlar den psykoanalytiska eller psykodynamiska behandlingsmetoden om att genom förvärvande av förståelse och emotionell självkännedom utveckla ett subjekt som på ett friare och mer ändamålsenligt sätt förmår handskas med livet och lösa sina inre och yttre konflikter
(Texten ”Mer om psykoanalys” är skriven av Johan Eriksson)